Sitter för tillfället och skriver på mina alldeles nya bärbara dator inköpt i helgen som varit. Studentdator kallas den för, just det kändes riktigt bra när jag stod framför skyltexemplaret i butiken. Somliga skulle kanske inte reflektera över detta inköp, jag däremot ser detta som ett relativt stort steg. Jag tror nämligen starkt på att denna dator har en avgörande roll för mina prestationer under några av de kommande åren. Mamma har knackat på min dörr vid ett flertal gånger, och med endast huvudet instucket i rummet frågat med en käck röst: hur känns det då? Jag tittar på henne, suckar lite lätt och svarar med en typiskt låt-mig-vara-ton, ett sken som hålls uppe tills dörren åter stängs. Inombords går jag om och om igenom de intryck som datorn hitills har gett mig och som mina sinnen snappat upp. Jag förvånas över lukten av den nya plasten, ljudet av de oslitna tangenter, och kanske det viktigaste av allt, synen av min alldeles egna studentdator.

Två veckor har nu gått och om mitt efternamn hade varit Löwengrip skulle jag nu vara tillbaka i skrivande form. Detta inlägg är däremot bara en ursäkt att få skriva lite på datorn. Tyvärr.

En dagen efter, som snart är dagen efter dagen efter. Förvirrande? Möjligen.
Sitter för tillfället och tittar igenom bilderna på min kamera från gårdagskvällen. Vet allvarligt inte om jag ska skratta eller gråta. Det enda jag egentligen vet är att jag hade roligt, och det är väl det som räknas I guess.
     På senare tid har jag vid upprepande tillfällen ställt mig frågan varför jag har den här bloggen. Skriver inte överdrivet ofta, och när jag väl gör det innehåller inläggen föga intressanta saker. Jag tror bestämt att jag ska göra en "Blondinbella", återvänder i form av ord när jag har lust helt enkelt. Åå nej, snart ringer väl kvällspressen också, ser redan de skandalfyllda rubrikerna framför mig.

Jag hoppas innerligt att samtliga som läser denna blogg förstod ironin i föregående inlägg, om inte så, ja...

Dagen som gått har spenderats i huvudstaden med miljöpolitiken, däremot kan jag inte riktigt sätta fingret på vad vi egentligen har gjort. FN-förbundet och EU-kommissionen har i alla fall besökts.
     Ska om inte alltför länge kila ner till mormor och morfar där det serveras middag, och i förintelsedagens ära ska vi sedan gå och lyssna på Mietech Groscher, något som jag velat göra ett bra tag nu, läste hans bok i somras och kunde verkligen inte lägga den ifrån mig.



Nu: Kaffe och The City.

Sann glädje.

Handboll.
Spanien vs Sverige.
Sverige gör mål.
Frida: "Mm! Yes! Nu kööör vi gubbar!" (på rykande skånska á la Bengt "Bostongurka" Johansson)



Har man växt upp i en smått vrickad sportfanatisk familj så har man.

Ibland när jag har tråkigt har det hänt att jag googlat mitt eget namn. Majoriteten av länkarna som dyker upp relaterar då till Elin Kling, Elin Lanto, och Elin Sigvardsson, osv. Men det dyker även upp en länk till Linköpings Universitet. Borde jag tolka det här som något konstigt sign from above? Och borde jag slopa mina Uppsalaplaner efter studenten och ta mig an Linköping istället? Häftig tanke att alla som går där skulle heta Elin.
Nu har jag tråkigt igen.

Update: datorn har gått sönder (har slutat att orka bry mig alltför mycket efter alla dessa gånger). Jag har hunnit haft en sväng av feber och förkylning och är nu på bättringsvägen. Veronica Maggio tog inte hem ett endaste pris på grammisgalan, jag börjar undra vad det är för värld vi lever i egentligen. Början på slutet är med blandade känslor här i form av den absolut sista gymnasieterminen. Helgen som snart är här kommer att spenderas på ett värdshus i Dalarna med resten av mina klasskamrater, jag ser framför mig snö, bastu, skridskor, och mycket mys.

Sedan mp3-spelaren på mobilen bytits ut mot en rosa Ipod nano har allt på något sätt blivit lite roligare, musiken har fått större plats. Var jag än ska någonstans får Ipoden figurera som temporär underhållning. Veronica Maggio, The Killers, Jens Lekman, Oasis, Håkan Hellström, Coldplay, Markus Krunegård, Sophie Zelmani, Jem. It´s good shit.

Jag är fast. Så underbart.

Om jag kunde drömma, så skulle jag drömma om dig. Den ultimata meningen. Imorgon är det jag som springer gatorna i Uppsala för att finna de uppföljande böckerna.

Massor med alldeles för fina julklappar. Farmors köttbullar. En förlovning. En tomte som är far till alla barn. Nyfallen snö. Tomtegröt. Lackade naglar och lackade paket. En aldrig uttalad mening. En fin julafton.

God Jul.

Idag har dagen bara rusat iväg. Vid den här tiden på året skulle det sitta fint om dygnet hade fler än 24 timmar, kanske 26, 27 skulle passa bättre. Varför inte lite extra tid sovandes i sängen, eller lite mer tid med julklappsfixandet. Utifrån vimmlet av människor på stan idag verkar det som att det är många som är ute och sista-minuten-shoppar julklappar. Detta var något som vi åskådliggjorde idag uppe ifrån Wendy´s. Jag och Mimmi från Lund, som jag inte träffat sedan i mitten av augusti, var nämligen där för en mycket uppskjuten fika.
      Tidigare på dagen hade vi syskon en liten fotografering ute i solen. Bilder som flertal av släkten kommer få ta del av inom en snar framtid. På tal om just släkt så är det dags för mini-julafton hemma oss oss alldeles snart. Bordet är dukat, julgranen är tänd, och julmusiken spelas på hög nivå.

Litet smakprov...